Ett arv från jordbrukssamhället

Ett arv från jordbrukssamhället.

Visst är det ett arv, ett arv från en tid som vi för länge sen tappat kontakten med. En tid när kungen, kronofogden, prästen och länsman bestämde. Även om Bergvik, 6 km härifrån redan hade börjat industrialiseras så skulle vårt samhälle för lång tid framåt komma att domineras av jordbruket . Arboms torp byggdes vid den här tiden, av Benkt Simonsson för att han och hans familj skulle kunna få en jordlott att försörja sig själv och sin familj med. Sen torpet byggdes 1827 har inte mindre än sex familjer bedrivit jordbruk här. Den sista familjen slutade 1955 av åldersskäl, men föredrog att bo kvar i torpet som pensionärer. Margta Linde föddes här och bodde här hela sitt liv. Hon fick vara med när Bergvik fick järnvägsförbindelse, när ångbåtstrafiken på Bergviken var som livligast och när ett nytt samhälle växte upp kring den nya sulfitfabriken i Vannsätter och när samhället fick en lanthandel. Nu är hon "spöktanten" på Arbomstorpet.

Ett dödsbo ska delas.

I Vannsätter har bonden på Wansäter 1, Simon Jonsson född 1762 gått ur tiden. Äldste sonen Jon har redan köpt 6 öresland av sin mors ärvda andel och vill nu även förvärva sin yngre bror Benkts andel. Ett kontrakt mellan bröderna Benkt och Jon bildar torp under Wansäter 1 år 1827.

Kontraktet, från den 24/4 1827, förbinder Benkt att inte utkräva den andel som tillfaller honom efter deras mors död, samt att utföra två dagsverken i månaden för sin brors räkning. I gengäld får Benkt disponera Övre hästhagen, Fallhästhagen och Storrödningen som nybruk och byggnadsplats. Kontraktet mellan bröderna bildar ”Torp under Wansäter 1”, det som senare ska komma att bli ”Arboms torp”.
Boningshuset timrades i två våningar på sluttningen mot Villsjöberget. Huset fick på så sätt en övervåning med två kammare och en nedervåning med stort kök och en kammare. Familjen behövde inte gräva någon brunn. Bergssluttningen i norr hade gott om källor som tryggade vattenförsörjningen.
Efter byggningen flyttade Benkt in med hustru Brita och dottern Karin. Även Benkts syster Karin bor där tills hon flyttar till Stockholm 1832. Benkt och Brita får fyra barn, Anna, Simon och Brita. Ytterligare en flicka föds men avlider samma år.
Familjen bor kvar på torpet till 1845 då de flyttar till Höljebro där Benkt blir mjölnare.
Under tiden 1845-1850 fanns en Jon Jonsson, hans hustru Karin Olsdotter och deras dotter Margaretha bosatta på torpet.

”Torp under Wansäter 1” blir Arboms torp.

1851 står "Torp under Wansäter 1" till försäljning. Från Mo kommer nu paret Jonas Arbom och Katarina Olsdotter till torpet. Samma år får Jonas och Katarina sin dotter Margta. Margta blir Jonas och Katarinas enda barn och kommer att bli den enda som varit bosatt på torpet hela sitt liv. Det går bra för Arboms. I husförhöret får dom betyget "ärliga och goda".

1861 blir den smalspåriga järnvägen mellan Bergvik och Söderhamn klar. Bygget av stambanan har passerat Kilafors och en ångbåtslinje mellan Bergvik -Kilafors invigs. Nya möjligheter öppnar sig för människorna runt Bergviken.
Dottern Margta har vuxit upp och blivit 25 år när hon kommer hem till torpet igen efter en vistelse i Skog som ligger vid Bergvikens södra strand. Hon hade där träffat sin blivande man, Olof Mickelsson Linde, som var ett år äldre. Olof hade visserligen varit gift tidigare, men hade nu skilt sig. Linde var ett gott parti, han var två meter lång och stark och skulle klara det hårda arbetet i jordbruket. 1877 gifter de sig och Olof Linde flyttar till torpet.

1883 avlider både Jonas och Katarina med bara en månad emellan. Jonas var då 67 år och Katarina 66 år.
Makarna Linde blev nu ensamma på torpet eftersom de ännu inte fått några barn.

Stormickel, Olovs starke bror.

Olof och Margta behöll kontakten med Olovs hemort. Olofs äldre bror, Mickel Söderlund, hörde till umgänget. Brodern Mickel gick under namnet Stormickel och hade sin utkomst vid flottningen i Ljusne dit han fotvandrade från Skog. Stormickel var känd som Hälsinglands starkaste karl.

Flera ”skrönor” finns nedtecknade om Stormickel. Bland annat skulle han en gång köpa 100kg mjöl med sig hem från Ljusne, då handlaren föreslog att, om han bar säcken den två mil långa vägen hem till Skog, skulle han få mjölet gratis. Den då 48 år gamla Stormickel bar säcken den två mil långa vägen hem och vann vadet.

På en av resorna till Skog tog Lindes med sig två lindplantor att plantera framför torpet. De båda lindarna står kvar än idag, 2008.

Stormickel hittades dan före midsommaraftonen år 1900 död på trappan till sin flottarkasern. Mer om Stormickel

Järnvägsförbindelsen till Bergvik hade nu blivit statlig och utvidgats till att gå ända fram till Kilafors. Den hade dessutom blivit normalspårig och utgjorde en direkt anknytning till stambanan från Söderhamn.

I Vannsätter hade byggts en sulfitfabrik som var modern och skulle ersätta den som redan fanns i Bergvik. En ny typ av bebyggelse hade börjat blomma upp i Vannsätter, inte minst längs vägen mot Fallen. Arbetare och tjänstemän vid den nya fabriken behövde bostäder. Det nya bostadsområdet hade dessutom fått en lanthandel.

Margta hade nu hunnit bli 49 år och sågs oftast klädd i en fransig kjol. Hon snusade och brukade skicka lekkamraterna Dora och Edit till affären för att köpa sitt snus.

Likt en herrgård på Upplandsslätten

Stormickel hade en dotter, Emma, nu gift med Johan Edvin Wesslén och bosatt i Rasbo i Uppland. Wessléns som hade ett stort jordbruk, hade fyra barn. Jordbruket hade gått i konkurs och familjen letade nu efter en ny gård. Margta och Olof hade nu hunnit bli 74 respektive 75 år och orkade inte längre sköta jorden. Johan-Edvin utökade arealen, brädfodrade och målade om huset i herrgårdsgult och gav det en glasveranda med balkong.

1925 flyttade Johan-Edvin och Emma upp tillsammans med sonen Gösta. Det åldriga paret Linde fick löfte att bo kvar i den nedre kammaren och att få äta hos Wessléns. Olof Linde var nu sängliggandes och hade bensår som lindades med trasor. Efter ett och ett halvt år klarade inte längre Wesslén att sköta Olofs bensår och de fick flytta till ålderdomshemmet i Söderala.

Fastigheten bestod nu av Arbomstorpet och sågrödningen. Dessutom hade Wessléns förvärvat vannsätter 1:28 som tidigare ägdes av Simonsöner och Simonsdöttrar.

Johan-Edvin var händig och snickarkunnig. Han hade förmodligen sett torpet förfalla alltmer. Efter att ha utökat sitt markinnehav ville han nu se om byggnaderna. Han byggde en ny lagård och nu skulle även bostadshuset ses om. Han tog ned den gamla bakugnen i nedre kammaren och satte in en modern kakelugn. Samtidigt passade han på att lägga in ett modernt spåntat golv och tapetsera över den gamla pärlsponten. Så småningom fick huset en ny glasad veranda med balkong, liksom att det timrade huset fick en gulmålad brädfordring. Kanske för att likna en liten herrgård på Upplandsslätten.

Det sägs att Johan-Edvin tidvis jobbade på sulfitfabriken. Kanske för att få ett tillskott i ekonomin.

Sonen Gösta tar inte över gården efter sina föräldrar, men blir kvar i Vannsätter in i vår tid, och har tillsammans med Dora Sillén kunnat berätta för eftervärlden om bland andra Margta och Olof.

Carl och Anna Strandberg från Skog tar över.

Att få sitt hemman nedbrunnet när man närmar sig 60, måste vara något av en mardröm för en lantbrukare . Det var precis vad Carl och Anna Strandberg i Västby i Skog drabbades av på juldagen 1944. Strandbergs tvingades bo i en stuga i granngården resten av vintern.

Carl som då var 57 år och hans hustru Anna 56 år försökte nu hitta en ersättning för sitt nedbrunna hemman. De hade fyra barn, varav de tre äldsta redan flyttat hemifrån.

Strandbergs får tips om det tomma Arbomstorpet i Vannsätter, förvärvar det och flyttar in.Yngste sonen Erik som nu är 22 år och ännu inte flyttat hemifrån, flyttar med.

Erik har berättat att han sett Margtas skepnad i ladan.

Familjen bedriver jordbruk vid fastigheten fram till 1955 då Carl blir 68 år. De lät då avstycka gårdstomten. Marken gick till dåvarande hemmansägaren Göte Jonsson. Strandberg byggde nu ett uthus som skulle ersätta ladan som efter avstyckningen kom att höra till Göte Jonssons mark.

Carl Strandberg avlider 1957, 70 år gammal. Anna blir kvar på torpet tills hon 1962 flyttar till sin dotter Karin. Hon avlider ett år senare 75 år gammal.

Arbomstorpet blir fritidsbostad.

Torpet står nu åter tomt. Samhällets utveckling ger inte längre plats för några småbrukare och dessutom finns ju inte längre någon jordbruksmark till torpet. Skulle Arboms torp bli en förfallen ödegård? Det har gått 136 år sedan Benkt skrev kontraktet med sin bror. Torpet har bebotts av sex familjer, som haft sin utkomst här. Margta Linde bodde här hela sitt liv. Vad skulle egentligen en gammal timmerstuga in i det moderna samhället att göra? 1964 köper Gösta och Lisa Hedkvist Arbomstorpet som fritidsbostad.

Gösta och Lisa Hedkvist från Valbo visste bättre. Gösta var militär och Lisa hade en tyg och sybehörsaffär i Gävle. Lisa hade ett gott estetiskt sinne och var intresserad av allmoge. Dom hade sökt en fritidsbostad som även skulle passa sonen Pär som hade allergi. De köpte torpet 1964. Lisa inredde torpet mycket smakfullt med tidstypiska allmogemöbler och vackra textilier.

Gösta, även han en kreativ person, såg under deras tid till att kökssidan fick en ny grundmur eftersom den gamla stenade grunden med källare börjat rasa in, att hallen och verandan som hade rötskador, blev restaurerade. Han såg också till att huset blev målat, fick ett nytt plåttak, att alla tre kamrarna blev rustade och så småningom även köket.

Gösta såg även till att alla 11 fönstren blev utbytta mot kopplade fönster. Gösta såg även till att huset skulle få rinnande vatten, åtminstone sommartid, genom att dra en vattenslang från den källa de skaffat servitut på och installera en vattenpump och en varmvattenberedare. I hela 38 år ägde familjen huset.

I mitten av 90-talet gick Lisa bort. Sedan hennes bortgång kom det att gå längre tid mellan vistelserna här. Pär hade för länge sedan vuxit upp och bildat egen familj, så år 2002 stod huset till försäljning igen.

Bygden har genomgått en hel del förändringar sedan Strandbergs tid. Ångbåtarna i Bergviken har tystnat för länge sedan och på järnvägen går på sin höjd ett och annat godståg. Göte är borta och fastigheten står tom efter att änkan flyttat.

Redan 1979 stängde massafabriken och lämnade 600 personer utan arbete.
En stor del av jordbruksarealerna har blivit betesmark för ridhästar. De mjölkbönder som fortfarande håller på gör det ”på övertid”,

En gårdsauktion sätter definitivt punkt för lanthandeln, som varit stängd sedan länge.
Återigen inställer sig frågan, vad ska en gammal timmerstuga bygd för 180 år sedan, för att ge tak och värme åt jordbrukande människor, i vårt IT-samhälle att göra. Men stugan står envist kvar liksom de båda lindarna som Margta tog hit från Skog, precis som om den väntade på nya jordbrukande torpare.

Fritidshuset blir permanentbostad igen

År 2002 blir Lena och jag de nya ägarna. Vi visste inte så mycket om torpet när vi flyttade in. Det stod "byggår 1925" i objektbeskrivningen, men det trodde vi inte så mycket på. Mäklaren hade tydligen tappat de första hundra åren.

Vi hade inga tankar på att bli några månskensbönder, förresten det fanns ju inte ens någon mark att odla på. Men vi kände en atmosfär som ingen av oss tidigare upplevt. Framför oss låg de uppodlade åkrarna som fortfarande skördades om än av en arrendebonde och bakom oss reste sig det skogklädda berget. Vi fick fantastiska strövområden både i skogen och med sjökontakt, underbart för oss som var stads-människor. På våra promenader hittade vi både levande lantbruk, en gammal fäbovall, badstränder, ja allt vad vi hade drömt om och allt var gratis.

Det är ett vanskligt projekt vi ger oss in på. Ingen har bott här permanent på 38 år. Mäklaren tappade talförmågan när vi berättade att vi skulle flytta in permanent.

Men vi var nog inte enbart tokiga, eller berusade av att vi var nyförälskade och snart skulle gifta oss. Jag flyttade ur ett torp och hade renoverat en kåk innan torpet och Lena hade haft en gammal kåk i Bergvik så lite begrepp hade vi.

Vintervatten, dusch och toa.

Det mest akuta problemet att lösa var vvs-frågan. Här fanns ingen toa, ingen dusch, inget vintervatten och ingen centralvärme, men insikten att folk levat här året runt i 136 år gav oss mod. Vi visste att källvattnet utefter berget var dugligt, så vi tog hit en grävmaskinist som hjälpte oss att gräva ur ett "källgryt" dryga två meterdjupt. Med singel och cementringar hade vi en brunn. Han grävde också ned en slang på frostfritt som vi sedan drog in genom trossbotten. Nu hade vi åretruntvatten och skulle få till dusch och toa någonstans.

I hallutrymmet bredvid trappan hade det tidigare varit skafferi. Det blev litet, men fungerar. Det blev dessutom plats under trappan för varmvattenberedare och vattenpump. Förra ägarna hade grävt en enkammarbrunn som köksavlopp. Den fungerade bra till det nya duschrummet efter en del nydragningar.

Efter första vintern fick vi klart för oss att vi måste göra ett och annat åt värmehushållningen. Vi gjorde flera åtgärder utspridda på två år. Vi började med det enklaste, att isolera vindsutrymmet. Det var problemfritt eftersom vinden har bra höjd, men oj vad det gjorde gott. Sommaren efter tog vi upp golven i hallen och senare i salen. I hallen fanns inte ens ett undergolv, så vi snickrade på ett och isolerade c:a 25cm. Vi lade ett nytt golv, ett kilsågat som vi hittade på en såg i Alfta.

I salen hade vi redan skalat bort de utsalade innerväggarna. Det var i den vevan vi fick fram den vackra tapeten som Wesslén en gång satte upp. Golvet från 30-talet hade ett rejält kallras under vintermånaderna. Andra vintern föredrog vi att hålla stängt till salen. Sommaren 2004 rev vi golvet från 30-talet, tätade ordentligt, isolerade och lade även där ett kilsågat golv från Alfta, fast nu av lite bättre kvalitet. Det nya golvet är 35 mm tjockt mot det gamla som var 22 mm. Det fungerade bättre på de gamla rundåsarna eftersom avståndet mellan åsarna är betydligt större än modern byggstandard. Vi skulle slippa att golvet sviktar.

Den här sommaren fick husets nedervåning moderna elradiatorer. Efter dom här åtgärderna känns Arbomstorpet riktigt komfortabelt.

Opraktiskt kök

Köket hade helrenoverats av förra ägaren. Det hade halvpanel av herrgårdstyp med en blåblommig tapet. De moderna skåpen med allmogeluckor var alltför snålt tilltagna, och framför allt så saknades bänkytor. För permanentboende hade vi behövt en annan inredning. De praktiska problemen hade vi kanske kunnat lösa på ett enkelt sätt. Det fanns ju gott om golvytor som kunde ge plats för fler skåp, men vi bodde i ett byggnadsvårdsprojekt och ville hitta en mer tidstypiskt lösning.

På en av våra promenader över Åsen blev vi bekant med en ung familj flyttat in i ett gammalt hus som de skulle renovera. De fick en 40-talsinredning över bestående av två rejäla högskåp med en lång arbetsbänk emellan med lådor och skåp. Hela komplexet passade precis på vår gavelvägg. På Åsen fanns även ett diskbänksskåp med överskåp med skjutluckor. Ja till och med en väggblandare i stil. Det stora problemet blev att få in de långa skåpen i huset. Genom dörren gick inte, det hade vi förstått, men genom att ta ut fönsterkarmen på ena gaveln gick det bra.

Innan vi tog in de nygamla skåpen ville vi skala väggarna och försöka hitta en gammal väggbeklädnad i köket. Margta hade på sin tid haft en halvpanel och en blommig lila tapet. Den var intakt på hela den norra väggen men hade tyvärr rivits ned på gavelväggen vid en senare rustning. Vi panelade i stället köket med pärlspont som vi senare målade grön.

Vi har fortfarande inte saknat fullstor spis. Vi använder vedspisen i kombination med den bänkspis som redan fanns.

Vi hade dock fortfarande dåligt med förrådsutrymme i huset. Tvättmaskinen hade ingen egen plats, så för två år sedan tog vi bort det ena högskåpet och byggde en skrubb som gav plats för tvättmaskinen och förråd för städ, kattmat mm.

Vi letade inte efter ett byggnadsvårdsprojekt när vi letade vårt hus. I så fall hade vi inte valt det här. Här fanns ingenting som var orört. Huset är vårdat av sju familjer som satt sin prägel på det, men ingen har gett sig på att bygga om eller bygga till och det är vi glada för. Man har renoverat försiktigt utan att riva i onödan.

I stället för häst och vagn.

Den gamla kärrvägen skulle nu för första gången komma att trafikeras av daglig biltrafik. Det har gått bra hittils. Vi har tvingats bryta up sten som skjutit upp och dikat, men nu fungerar den gamla kärrvägen. Tomten hade inte heller någon given bilplats. Marken framför östra gaveln var dock skapligt plan och efter att ha slagit gräset och fyllt upp till en nedfart från vägen har vi fått det ganska komfortabelt. Nu har bilplatsen fått en liten carport och det känns riktigt lyxigt.

Arbomstorpet får bredband.

Jag vet inte vad som gav den största glädjen, om det var att möblera upp så tidstypiskt som möjligt, eller om det var när vi fick bredband i huset. Förmodligen var det kombinationen. Lena och jag har varsin arbetsplats på övervåningen, uppkopplade på nätet och för mitt fotointresse, möjligheter att scanna och redigera bilder. I salen en trappa ned har Lena sitt piano och jag min elgitarr.

Kanske har Arbomstorpet trots allt hittat ett sätt att förhålla sig till IT-samhället. Skulle Margta och Olov ha fått en chock av att se våra datorer? Knappast, järnvägen in till stan måste ju ha varit en större sensation. Eller telefonen, eller varför inte kameran. Det var ju faktiskt kameran som första gången gav oss möjlighet att "frysa" en bild. Datorn gör ju bara samma sak men med ny teknik.

Text: Karlaxel Källman

Efterforskningar: Karin Törner med hjälp av Dora och Edit som var lekkamrater.Gösta Wesslén som flyttade in med sina föräldrar 1925.

Foto: Karlaxel Källman, Järnvägsmuséet, Släktingar till Carl och Anna Strandberg, Per Hedkvist.

Våra vackra omgivningar.

Fäbodvall vid Fännsmyran

Tagen från vårt köksfönster

Kor på bete kan man faktiskt se än ett tag.

Maja på Åsen (t.h.) tillsammans med sin kompis.

Skymning över Bergviken